drivebysituation

Ur min dator spelas Give into me med tAKiDA, en av mina favoritlåtar (kan ju dock lägga till att det finns en del favoritlåtar).
Och min fråga då, vart tog tAKiDA vägen? 
 
Jag har lyssnat på Takida sedan jag var 12-13 år, då alla började lyssna på dem (i alla fall de jag umgicks med då).
Första gången jag såg dem var på Peace and Love 2006, sen dess har jag säkert varit på 3-4 spelningar till med dem, men ingen har varit lika bra som första.
Det kan bero på att jag inte är ett sådant big fan av de nya låtarna från plattan Bury The Lies.
Make you Breathe var bra, då spelade jag sönder deras Losing.
Men jag måste ändå säga att de gamla låtarna är bäst, då var dem riktigt riktigt bra.
Old, Is it right?, Killed by train, Jadad (ni vet den som alla trodde hette
Broken "I was broken and alone"?), Leave me Alone osv. 
 

Jag antar det var därför spelningen på Peace and love var den bästa, de hade de bästa låtarna. 
 
Jag brukar alltid se att Takida är ute och turnerar, men nu har jag varken hört eller sett någonting.
De var ute på Parksommar med Backyard Babies i somras, i och för sig höll spelningarna på ganska länge, men ändå, man hör alltid talas om takida (eller i alla fall jag), de har alltid någon planerad spelning, de finns liksom där, som att komma hem, vill man se Takida kan man göra det, vill man åka hem kan man göra det.
 
Nu var jag in och kollade på deras hemsida takidamusic, och tydligen har de ingen spelning inplanerad före juli.  Jag har ju ett snitt på 2 spelningar per år, så det är bäst de planerar in lite flera ;)
 
Jag avslutar detta inlägg (en aning konstigt för den delen med) med att lyssna på Score som också är en av mina absoluta favoriter. 
 
In your eyes I see the sign, I'm alive
I fell in love with you tonight

Nanana :)

/Johanna

Har 20 minuter på mig att inte göra läxor, inte gymma och inte gör nått annat... bara skriva av mig!

Att göra saker i tid, är nog bland det svåraste som finns ibland. Man har tid till men man väljer att göra nått roligare och vips så har man sätt sig själv i ett riktigt knivigt läge och får slita arslet av sig för att få det klart. Tungt var ordet. Finns inte så mycket mer att säga om hur dagen och veckan hittils i stort har känts, men man får väl bita ihop och ge sig fan på att klara av fanskapet!!

//David

Han var rädd, den där pojken på 13 år. Han var rädd för att gå hem, rädd för att vrida om nyckeln i låset till lägenheten. Rädd för att ta första steget in i hallen och höra en man ropa på honom, rädd för att gå in i köket, rädd för slaget han skulle få. Pojken på 13 år var rädd för att leva.
Pojken som alla respekterade. Till och med 9:orna respekterade den lilla 7:an. Flickor som samlas runt honom, vänner som avgudade honom, han var kung på skolan, och fortfarande bara 13 år.
Men pojken med rädslan för världen gick hem, vred om nyckeln i låset, tog steget in i hallen, hörde en röst ropa, gick in i köket, hörde några ord lämna faderns mun, sedan slaget.
Inget ord sades mer, pojken lämnade rummet och fortsatte in i sitt rum, men vad hade han att göra där? Han såg pappan som hade förflyttat sig till vardagsrummet, kollade på TV, skrattandes med ölburken i ena handen och cigaretten i andra, pojken sa inte ett ord när han lämnade lägenheten, inte ett ord han skulle säga till den mannen annen som i unga dagar hade varit tävlingskytt, mannen som en gång varit nykter och älskat sitt barn.
Porten smällde igen bakom pojken och han kom ut i den fria luften, han kunde andas, men ville han ens det? Helst av ta tåget till Stockholm, bort från den här jävla staden. Han hade några polare han kunde bo hos, eller så kunde han bo på gatan, vad som helst var bättre en det här, vad som helst. Men pojken stannade alltid kvar, han tog aldrig tåget till Stockholm, i stället drog han ner på staden, umgicks med fel gäng, men vem brydde sig? Om det var något han brydde som om var det verkligen inte det. Han rökte, drack och drog hem mitt i natten, vaknade nästa morgon och gick till skolan.
En helt vanlig dag för den 13:åriga pojken.

En lördag i Maj var pojken ensam hemma, pappan hade varit borta i 2 dagar. Pojken hade städat hela lägenheten och det var första gången den såg normal ut. Pojken var stolt över det han hade gjort men samtidigt gnagde det i magen av en känsla som inte kändes bra, vad skulle mannen göra när han kom hem? Men pojken orkade inte vara rädd längre, han orkade inte vara rädd för mannen han bodde hos, inte vara rädd för slagen. Pappan kom hem och det första som hände var att pojken fick en fläskläpp, och det var inte slut en. Ett blått öga och ett revben som kändes av hände sen. Pojken orkade inte längre, hjärnan slutade fungera och pojken slog och slog, slagen träffade bra, det visste han, fast inte lika bra som slagen han själv hade fått. Han flydde ut genom fönstret Fönsterrutan slog han sönder med handen och han sprang och sprang, stannande inte förens han var vid nästa kvarter, hans pappa skulle inte göra någonting, han skulle sätta sig i köket och knäppa en ölburk.
Pojken drog av sig tröjan och virade den runt den högra handleden och handen som blödde, den var helt uppriven och glaset hade skurit långt in i handen. Han spottade blod och fortsatte ner mot staden, gänget var som vanligt bakom Ica.
"Vad fan har hänt med dig då?"
"Lite bråk bara" Pojken var cool, han spöade väl bara ner någon, så klart.
Pojken kände smärtan i revbenen, handen sved och hans öga svällde mer och mer upp. Men vad fan skulle han göra, vart skulle han ta vägen?
"Men jag ska dra nu, såren svider som fan" Pojken gick i väg, han hade ingenstans att ta vägen, om han skulle dra hem skulle han bli dödad, och kompisar, eller inte.
I stället gick han till järnvägsstationen, han orkade inte mer, ville ha ett slut på det hela, nattåget till Stockholm 01:13.
Blodet hade börjat stelna på tröjan, men händerna blödde fortfarande. Han kunde knappt resa sig, men när han såg tåget komma tvingade han sig till det. Han kunde nästan inte gå för revbenet, men han skulle klara det.
Tåget stannade på stationen och pojken vände sig en sista gång mot staden, sedan skulle han kliva på tåget, hitta ett sjukhus, stanna kvar i Stockholm och aldrig mer komma tillbaka.
Då såg han pistolen, han hörde skottet.

Pojken på 13 år som aldrig blev 14.

.. väntar alltid för länge.
;)

Klen uppdatering nu igen, men det kommer det kommer.
Antingen av mig, André eller Davve. (Skulle tippa på att det blir av mig eller Davve ;>)
Eftersom jag åker till Västerås i morgon så tänkte jag byta dator också, så jag får en massa kort.
Därefter så tänkte jag lägga ut ett inlägg "bakom kulisserna på drivebysituation", ni vet, för att göra detta lite extra roligt :D
Och allvarligt, detta är inte fullt så seriöst som det ser ut.

Men en uppdateringen (i alla fall från min sida) kommer senast i morgon. Så jag hoppas alla som är inne och kikar nu fortsätter att läsa vilket skulle vara supertrevligt!

Tills dess; ha en trevlig kväll, och missa inte Småkronornas match i kväll.
=)

/ Johanna

Vår väg emot berömmelse och ära som André sa. Men de tror jag inte, därimot tycker jag det är ganska coolt att det hamnade på blogg.se om vi säger så :)