Och att drömmen uppfylldes, ja då jag nog lägga till det här:

- Jag hade en ganska stor lägenhet nära stan.
- Jag hade haft pengar över som inte går till mat eller tågresor

I princip det, så skulle det funka fint, folk säger att pengar inte är allt, men det är fan jävligt mycket.
(okej, det är en massa mer saker jag skulle vilja fixa till men jag tog det där)

Och eran då? Hur ser den ut?
(Varför ställa frågor när man vet hur tomt det blir ändå?;p)

Hur många gånger har vi inte hört just den frågan? Jag kanske inte alls gillar samma saker nu som jag kommer göra när det väl är dags att komma ut i arbetslivet. I stället för att gilla idrott som nu så kanske jag är fast vid politiken om 5 år, vem vet.

När jag valde gymnasium så fanns det bara ett val i mitt huvud och det var hälsa och idrott. Jag ville varken bo kvar hemma eller gå på innebandygymnasium i Mora och läsa samhäll, eller kanske barn och fritid.
Men ändå sökte jag samhäll som andra val, fråga mig inte varför men jag gjorde det.
Min syo rekommenderade det eftersom jag gillar att skriva, då jag tog första bästa skolan som hade samhäll och en idrottsprofil, men jag visste ingenting om skolan. (Och det var inte Mora)

Jag visste förvisso inget om John Bauer i Västerås heller, men jag visste vad hälsa och idrott var, och jag skulle gå där.
Nu för tiden så måste man plugga vidare från nästan alla linjer man går, bara ett fåtal man inte behöver göra det i.
Som jag nämnde ovanför så rekommenderade min Syo samhäll till mig, och jag hade kommit in på innebandygymnasiet i Mora, vilket ypperligt tillfälle att både hålla på med något jag älskar, samtidigt som jag gick samhäll!
Eller inte tänkte jag och började i Västerås i stället.
Och jag har gjort helt rätt val.
Jag har kul i skolan nu, jag tycker om att gå i skolan, jag tycker till och med att engelskan är okej nu. Om jag hade gått i en samhällsklass hade det varit ungefär som 9:an, jag hade blivit skoltrött efter en månad och de ämnen som jag inte tycker om hade jag fått dåliga betyg i.
Min engelskalärare i 9:an sa åt mig att jag aldrig skulle kunna få ett VG i engelska A på gymnasiet, gissa vilken som ligger på ett VG? Men hon har delvis rätt, om jag hade gått kvar hemma hade jag aldrig fått ett VG.

Just nu har jag ingen aning om vad jag vill göra efter gymnasiet, men jag känner ändå att jag går rätt linje. Jag vill tycka det är roligt i skolan, för om det är roligt, då jobbar man bättre. Även fast jag kanske inte vill jobba som något inom friskvård eller idrott sen (jag vet inte nu vad jag vill göra) utan bestämmer mig för att jag vill läsa till advokat kan jag läsa upp de ämnen jag behöver till det efter skolan. Om jag hade gått samhäll och bestämt mig för att bli sjukgymnast så hade jag ändå blivit tvungen att läsa Naturkunskap B efter skolan så att jag hade kunnat plugga till det.

Jag säger inte att det är fel att välja samhäll och jag har inget emot folk som går samhäll, natur eller något som det är mycket plugg i. Det finns säkert många som tycker det är jättekul med de linjerna och man får ju faktiskt en bred utbildning.
Jag menar att det hade varit fel linje för mig, jag hade bara mått dåligt och känt panikångest inför prov och inlämningar. Därför har jag roligt medan jag går i skolan, jag får helt bra betyg (nu på slutet i alla fall) och om jag nu känner för att bli advokat om några år så får jag helt enkelt läsa några extra ämnen efter skolan, men det får jag ta då.
För jag antar att inte så många precis som mig inte har en aaaaning om vad de vill göra om några år. ;)

/ Antagligen Johanna

(Detta inlägg skrev på tåget mellan Västerås och Sala, mycket tankar man kan få av att åka tåg ;))

Ur min dator spelas Give into me med tAKiDA, en av mina favoritlåtar (kan ju dock lägga till att det finns en del favoritlåtar).
Och min fråga då, vart tog tAKiDA vägen? 
 
Jag har lyssnat på Takida sedan jag var 12-13 år, då alla började lyssna på dem (i alla fall de jag umgicks med då).
Första gången jag såg dem var på Peace and Love 2006, sen dess har jag säkert varit på 3-4 spelningar till med dem, men ingen har varit lika bra som första.
Det kan bero på att jag inte är ett sådant big fan av de nya låtarna från plattan Bury The Lies.
Make you Breathe var bra, då spelade jag sönder deras Losing.
Men jag måste ändå säga att de gamla låtarna är bäst, då var dem riktigt riktigt bra.
Old, Is it right?, Killed by train, Jadad (ni vet den som alla trodde hette
Broken "I was broken and alone"?), Leave me Alone osv. 
 

Jag antar det var därför spelningen på Peace and love var den bästa, de hade de bästa låtarna. 
 
Jag brukar alltid se att Takida är ute och turnerar, men nu har jag varken hört eller sett någonting.
De var ute på Parksommar med Backyard Babies i somras, i och för sig höll spelningarna på ganska länge, men ändå, man hör alltid talas om takida (eller i alla fall jag), de har alltid någon planerad spelning, de finns liksom där, som att komma hem, vill man se Takida kan man göra det, vill man åka hem kan man göra det.
 
Nu var jag in och kollade på deras hemsida takidamusic, och tydligen har de ingen spelning inplanerad före juli.  Jag har ju ett snitt på 2 spelningar per år, så det är bäst de planerar in lite flera ;)
 
Jag avslutar detta inlägg (en aning konstigt för den delen med) med att lyssna på Score som också är en av mina absoluta favoriter. 
 
In your eyes I see the sign, I'm alive
I fell in love with you tonight

Nanana :)

/Johanna

Har 20 minuter på mig att inte göra läxor, inte gymma och inte gör nått annat... bara skriva av mig!

Att göra saker i tid, är nog bland det svåraste som finns ibland. Man har tid till men man väljer att göra nått roligare och vips så har man sätt sig själv i ett riktigt knivigt läge och får slita arslet av sig för att få det klart. Tungt var ordet. Finns inte så mycket mer att säga om hur dagen och veckan hittils i stort har känts, men man får väl bita ihop och ge sig fan på att klara av fanskapet!!

//David

Han var rädd, den där pojken på 13 år. Han var rädd för att gå hem, rädd för att vrida om nyckeln i låset till lägenheten. Rädd för att ta första steget in i hallen och höra en man ropa på honom, rädd för att gå in i köket, rädd för slaget han skulle få. Pojken på 13 år var rädd för att leva.
Pojken som alla respekterade. Till och med 9:orna respekterade den lilla 7:an. Flickor som samlas runt honom, vänner som avgudade honom, han var kung på skolan, och fortfarande bara 13 år.
Men pojken med rädslan för världen gick hem, vred om nyckeln i låset, tog steget in i hallen, hörde en röst ropa, gick in i köket, hörde några ord lämna faderns mun, sedan slaget.
Inget ord sades mer, pojken lämnade rummet och fortsatte in i sitt rum, men vad hade han att göra där? Han såg pappan som hade förflyttat sig till vardagsrummet, kollade på TV, skrattandes med ölburken i ena handen och cigaretten i andra, pojken sa inte ett ord när han lämnade lägenheten, inte ett ord han skulle säga till den mannen annen som i unga dagar hade varit tävlingskytt, mannen som en gång varit nykter och älskat sitt barn.
Porten smällde igen bakom pojken och han kom ut i den fria luften, han kunde andas, men ville han ens det? Helst av ta tåget till Stockholm, bort från den här jävla staden. Han hade några polare han kunde bo hos, eller så kunde han bo på gatan, vad som helst var bättre en det här, vad som helst. Men pojken stannade alltid kvar, han tog aldrig tåget till Stockholm, i stället drog han ner på staden, umgicks med fel gäng, men vem brydde sig? Om det var något han brydde som om var det verkligen inte det. Han rökte, drack och drog hem mitt i natten, vaknade nästa morgon och gick till skolan.
En helt vanlig dag för den 13:åriga pojken.

En lördag i Maj var pojken ensam hemma, pappan hade varit borta i 2 dagar. Pojken hade städat hela lägenheten och det var första gången den såg normal ut. Pojken var stolt över det han hade gjort men samtidigt gnagde det i magen av en känsla som inte kändes bra, vad skulle mannen göra när han kom hem? Men pojken orkade inte vara rädd längre, han orkade inte vara rädd för mannen han bodde hos, inte vara rädd för slagen. Pappan kom hem och det första som hände var att pojken fick en fläskläpp, och det var inte slut en. Ett blått öga och ett revben som kändes av hände sen. Pojken orkade inte längre, hjärnan slutade fungera och pojken slog och slog, slagen träffade bra, det visste han, fast inte lika bra som slagen han själv hade fått. Han flydde ut genom fönstret Fönsterrutan slog han sönder med handen och han sprang och sprang, stannande inte förens han var vid nästa kvarter, hans pappa skulle inte göra någonting, han skulle sätta sig i köket och knäppa en ölburk.
Pojken drog av sig tröjan och virade den runt den högra handleden och handen som blödde, den var helt uppriven och glaset hade skurit långt in i handen. Han spottade blod och fortsatte ner mot staden, gänget var som vanligt bakom Ica.
"Vad fan har hänt med dig då?"
"Lite bråk bara" Pojken var cool, han spöade väl bara ner någon, så klart.
Pojken kände smärtan i revbenen, handen sved och hans öga svällde mer och mer upp. Men vad fan skulle han göra, vart skulle han ta vägen?
"Men jag ska dra nu, såren svider som fan" Pojken gick i väg, han hade ingenstans att ta vägen, om han skulle dra hem skulle han bli dödad, och kompisar, eller inte.
I stället gick han till järnvägsstationen, han orkade inte mer, ville ha ett slut på det hela, nattåget till Stockholm 01:13.
Blodet hade börjat stelna på tröjan, men händerna blödde fortfarande. Han kunde knappt resa sig, men när han såg tåget komma tvingade han sig till det. Han kunde nästan inte gå för revbenet, men han skulle klara det.
Tåget stannade på stationen och pojken vände sig en sista gång mot staden, sedan skulle han kliva på tåget, hitta ett sjukhus, stanna kvar i Stockholm och aldrig mer komma tillbaka.
Då såg han pistolen, han hörde skottet.

Pojken på 13 år som aldrig blev 14.

.. väntar alltid för länge.
;)

Klen uppdatering nu igen, men det kommer det kommer.
Antingen av mig, André eller Davve. (Skulle tippa på att det blir av mig eller Davve ;>)
Eftersom jag åker till Västerås i morgon så tänkte jag byta dator också, så jag får en massa kort.
Därefter så tänkte jag lägga ut ett inlägg "bakom kulisserna på drivebysituation", ni vet, för att göra detta lite extra roligt :D
Och allvarligt, detta är inte fullt så seriöst som det ser ut.

Men en uppdateringen (i alla fall från min sida) kommer senast i morgon. Så jag hoppas alla som är inne och kikar nu fortsätter att läsa vilket skulle vara supertrevligt!

Tills dess; ha en trevlig kväll, och missa inte Småkronornas match i kväll.
=)

/ Johanna

Vår väg emot berömmelse och ära som André sa. Men de tror jag inte, därimot tycker jag det är ganska coolt att det hamnade på blogg.se om vi säger så :)

Enligt innebandy.se är innebandy Sveriges största inomhussport, och även Sveriges näst största lagsport efter fotbollen.
Men vad är det som har gjort innebandyn så populär de senaste 26 åren?

När innebandyn först registrerades som en sport 1982 fanns det 500 licenserade utövare.  Säsongen 2007/2008 så fanns det 118 527 licenserade spelare!
Sporten har alltså nu gått om hockeyn och handbollen och lagt sig på en säker andraplats inom svensk lagsport.
Billig utrustning, enkel att utöva och enkelt att förstå är några av anledningarna varför innebandyn har blivit så stor och populär som den blivit.

67% av alla licenserade spelarna är ungdomar.
Vid en jämförelse mellan medelåldern inom hockeyn och innebandyn ser man en stor skillnad. T ex. HV 71 har en medelålder 26.7 medans IBF Falun har en medelålder på 22.4 år.
Många innebandylag satsar på ungdomar. Ett lag är damlaget KAIS Mora, där många 91:or och även någon 92:a har en ordinarie plats i truppen.
Varför är det så och varför satsar de nu inte på rutinerade spelare som många hockeylag gör?
Innebandyn är en ganska ny sport vilket betyder att det inte är många äldre som har spelat så länge. Klubborna förut var inte alls som de nu och det finns mycket mer spelsystem att spela efter.
Klubborna förut hade inte namnen som idag, då var det bara namn som Jolly och Unihoc. I dag så heter klubbor som allt från Player dubble dubble 26 till Zone 360 Degree Strongflex, allt för att få in de farligaste skotten och de bästa passningarna.
Det är alltså lättare nu att träna in allt från passningar till spelsystem än förr i tiden.
Innebandyn satsar även på ungdomarna genom att ha många SM-spel. Distriktslags-SM har dom för F15 (Flickor 15 år), P15 (Pojkar 15 år), F17 och P17. De har även SM för klubblag i de flesta åldersgrupper.

Okej, detta inlägg skrev jag 03:34 i morse, och jag vet inte vad jag höll på med.
Men va fan, alltid något (=

Drycken som 99% av alla vuxna i Sverige dricker skulle passa perfekt nu. Eller egentligen inte nu, men i morgon bitti när jag vaknar efter en sömn på 5 timmar.
Jag dricker kaffe ungefär en gång i månaden, det räcker.
Kaffe för mig känns sjukt sofistikerat (åh herregud, jag stavade rätt på en gång ;>) och vuxet och jag har alltid velat kunna dricka det varje dag.
Nu är det ju inte så, visst kan jag dricka det, men verkligen inte varje dag.

Efter ett tags funderande så insåg jag att varm choklad med vispgrädde är något jag dricker 100 gånger hellre.  Och det låter verkligen inte sofistikerat.
Men herregud, jag är ju bara 16 år och hoppas på i alla fall 70 år till i livet, någon gång kommer jag också bli vuxen.

Men till dess njuter jag av min choklad med vispgrädde och kanske någon marshmallow i, för det är ju så himla gott!

Eller vad tycker ni? :)


 
             Choklad?                          eller                            Kaffe?

/ Johanna

Att läsa om julen är väl nästan alltid trevligt, så länge man inte drar upp allt man redan hört om den. Jävligt svårt i detta läge när jag hade tänkt att skriva om nått som folk faktiskt inte har hört... hmm.
Hur som helst har i alla fall jag upptäckt en hel del roliga och fina saker med julen i år som jag tycker lite att jag borde ha kunnat upptäckt tidigare. Julen är ju till exempel den högtid då man ska glädjas åt att vara tillsammans och inte paketfrossa som självaste grinchen på juldagen. Så otroligt klok som jag har tyckt mig vara under alla dessa år, närmare bestämt 17, så har jag nöjt suttit ner med släkten vid matbordet, ätit och sett belåten, sedan gått och satt mig framför teven tolv kilo tjockare av all julmat och sett på Kalle Anka som man ju gör varje Jul, men ändå blivit  galet frustrerad när ja senare på kvällen upptäckt att päronen mina gått och köpt Worms: Forts Under Siege istället för Metroid Pr... Ja, asså ett annat tv-spel än det jag egentligen hade önskat mig i julklapp. Jag tycker trots det usla paketvalet kunde jag uppskattat lite mer att mina föräldrar lagt ner tid för min skull och faktiskt köpt ett spel åt mig, även om det nu var helt fel spel men vaffan. 
Denna Jul var det en helt annan sak. Som vanligt hade jag suttit ner med Kusinerna i änden av det förlängda köksbordet nere i köket tillsammans med övriga släkten, och klämt i mig, fullkomligt proppat i mig av alla den goda maten som fanns på bordet(Skare va så skare!). Därefter traskat upp säkert 20 kilo tjockare och slagit mig ner i soffan, bredvid den lysande julgranen och dratt på 1an i väntan på årets Julvärd: Lasse Krohnér som var, om ja får säga det själv, en litet annorlunda Julvärd, en gnutta lam i svängarna och kanske spänd eller nått, men för att få ge han en chans så säger ja väl att han va rätt Julig ändå när allt kommer omkring, tacka Julmaten för det. Sedan åtnjutit årets Kalle Anka, och det må ja säga, Kalle Anka har fan nått magiskt omkring sig. Man har ju som sagt sett den för många gånger och inte bara på Julafton. Det har ju hänt att man sett någon del vid sidan om Julen, men trots det så när Julafton är i gång så är det fan inget som hindrar självaste Julafton från att spinna igång Julstämning. Man blir fan Lyrisk! Det är som att, Vänta lite, ja tror ja kom bort mig här.
När man sett klart årets Kalle Anka och hunnit smält maten någorlunda är det bara lite chitt-chatt med släktingarna i tevesoffan, sen väntar ju Julklapparna, men... I år var det nått alldeles extra i luften, eller var det i julgröten för magen har fan inte vart sig själv... kom bort mig, ja vet! Nått extra i luften var det , jag kunde känna det ända från tårna att någonting var annorlunda. Jag tror det kom innifrån, för jag kände så att vad jag än fick i present den här Julen, även om jag inte fick ett skit, så skulle Julen ändå vara underbar. Släkten och gemenskapen är allt som räknas, och att man känner sig nöjd. För att komma från mig som är kille så kanske det låter lite väl känslosamt, men killar ska också få yttra sig lite grann ibland *tåren i ögat*. I alla fall när det faktiskt är Jul! Inte så farligt mycket drama men vid den här tiden på året, kom igen. Poängen med det här inlägget, eller kanske till och med krönikan, var att jag skulle ge min lilla opinion om vad Julen borde ses som. Inte en högtid då man får en massa dyra presenter, utan en högtid då man är glad för det man har och inte ledsen för det man inte har!

Där kunde jag ha dragit åt säcken så att säga men inte jag inte. Klyschiga avlsut funkar för mig men inte idag. Detta var mitt sätt att önska alla DBS läsare ett riktigt gott nytt år! Eller god fortsättning, det säger man kanske efter nyår. Nah, God Fortsättning på er! Och hoppas, verkligen hoppas, att ni alla har haft en riktigt, God Jul! :)

// David