ingen bra framtid kanske, men en framtid.
Var väl ett år sedan jag gjorde denna.
Han var rädd, den där pojken på 13 år. Han var rädd för att gå hem, rädd för att vrida om nyckeln i låset till lägenheten. Rädd för att ta första steget in i hallen och höra en man ropa på honom, rädd för att gå in i köket, rädd för slaget han skulle få. Pojken på 13 år var rädd för att leva.
Pojken som alla respekterade. Till och med 9:orna respekterade den lilla 7:an. Flickor som samlas runt honom, vänner som avgudade honom, han var kung på skolan, och fortfarande bara 13 år.
Men pojken med rädslan för världen gick hem, vred om nyckeln i låset, tog steget in i hallen, hörde en röst ropa, gick in i köket, hörde några ord lämna faderns mun, sedan slaget.
Inget ord sades mer, pojken lämnade rummet och fortsatte in i sitt rum, men vad hade han att göra där? Han såg pappan som hade förflyttat sig till vardagsrummet, kollade på TV, skrattandes med ölburken i ena handen och cigaretten i andra, pojken sa inte ett ord när han lämnade lägenheten, inte ett ord han skulle säga till den mannen annen som i unga dagar hade varit tävlingskytt, mannen som en gång varit nykter och älskat sitt barn.
Porten smällde igen bakom pojken och han kom ut i den fria luften, han kunde andas, men ville han ens det? Helst av ta tåget till Stockholm, bort från den här jävla staden. Han hade några polare han kunde bo hos, eller så kunde han bo på gatan, vad som helst var bättre en det här, vad som helst. Men pojken stannade alltid kvar, han tog aldrig tåget till Stockholm, i stället drog han ner på staden, umgicks med fel gäng, men vem brydde sig? Om det var något han brydde som om var det verkligen inte det. Han rökte, drack och drog hem mitt i natten, vaknade nästa morgon och gick till skolan.
En helt vanlig dag för den 13:åriga pojken.
En lördag i Maj var pojken ensam hemma, pappan hade varit borta i 2 dagar. Pojken hade städat hela lägenheten och det var första gången den såg normal ut. Pojken var stolt över det han hade gjort men samtidigt gnagde det i magen av en känsla som inte kändes bra, vad skulle mannen göra när han kom hem? Men pojken orkade inte vara rädd längre, han orkade inte vara rädd för mannen han bodde hos, inte vara rädd för slagen. Pappan kom hem och det första som hände var att pojken fick en fläskläpp, och det var inte slut en. Ett blått öga och ett revben som kändes av hände sen. Pojken orkade inte längre, hjärnan slutade fungera och pojken slog och slog, slagen träffade bra, det visste han, fast inte lika bra som slagen han själv hade fått. Han flydde ut genom fönstret Fönsterrutan slog han sönder med handen och han sprang och sprang, stannande inte förens han var vid nästa kvarter, hans pappa skulle inte göra någonting, han skulle sätta sig i köket och knäppa en ölburk.
Pojken drog av sig tröjan och virade den runt den högra handleden och handen som blödde, den var helt uppriven och glaset hade skurit långt in i handen. Han spottade blod och fortsatte ner mot staden, gänget var som vanligt bakom Ica.
"Vad fan har hänt med dig då?"
"Lite bråk bara" Pojken var cool, han spöade väl bara ner någon, så klart.
Pojken kände smärtan i revbenen, handen sved och hans öga svällde mer och mer upp. Men vad fan skulle han göra, vart skulle han ta vägen?
"Men jag ska dra nu, såren svider som fan" Pojken gick i väg, han hade ingenstans att ta vägen, om han skulle dra hem skulle han bli dödad, och kompisar, eller inte.
I stället gick han till järnvägsstationen, han orkade inte mer, ville ha ett slut på det hela, nattåget till Stockholm 01:13.
Blodet hade börjat stelna på tröjan, men händerna blödde fortfarande. Han kunde knappt resa sig, men när han såg tåget komma tvingade han sig till det. Han kunde nästan inte gå för revbenet, men han skulle klara det.
Tåget stannade på stationen och pojken vände sig en sista gång mot staden, sedan skulle han kliva på tåget, hitta ett sjukhus, stanna kvar i Stockholm och aldrig mer komma tillbaka.
Då såg han pistolen, han hörde skottet.
Pojken på 13 år som aldrig blev 14.
